24 March, 2010- sand, rhododendron och vackra vyer

linkedin share button

Pangboche-monastry

sand, rhododendron och vackra vyer

I dag forstod vi varfor det stod munskydd pa var packlista. Tyvarr kom vi underfund med varfor forst nar vi paborjat vandringen och munskydden redan gatt ivag med Dolly och Gunnar. Vi gar pa sand, valdigt lattflyktigt flygande sandkorn som elegant tar sig in i bade ogon, nasa och mun. Men vad gor det nar vagen vi vandrar andrat karaktar - fran stenbrott, grus och skyhoga berg – till sandstigar, doftande barrtrad, rhododendrontrad (tyvarr ej blommande)och branta stup ner mot brusande forsar. Och sjalvklart, i fonden, de snokladda topparna som en overklig kuliss. Vi tycker att vi nastan flyger fram nu, stegen ar latta och andningen likasa. Eva lider fortfarande av hojden och vandringsdagens manga timmar, men vi andra kanner livsandarna i oss. Till och med Pia som hade sa ont i sitt kna i gar rusar stigarna fram nu (vi sager bara tack och lov for voltaren, icepoweroch eazespray).

Forsta stoppet blev i den lilla byn Pangboche pa circa 4200 meter over havet (valdigt viktigt det har med metrarna for oss, faktiskt. Annikas altometer gar varm – for ovrigt synkad med Pembas, och hans ar stalld efter senaste toppbesoket pa Everest..) dar Khumburegionens absolut aldsta munkkloster ar belaget. Farggrant, smyckat och tygbehangt som de andra kloster vi besokt. Otroligt vackert! Nu borjade magarna kurra, vi har tillryggalagt inte bara mangder av hojdmeter nedat men ocksa massor av kilometrar, mil, i

olandig terrang, de senaste dygnen och det borjar kannas i magarna. Vi vill ha mat! Lunch blev det sa smaningom  i Diboche pa straxt under 4000 meter och det smakade ovanligt bra aven om utbudet var exat detsamma som overallt annars (finns det bara en meny som saljs fardigtryckt om som man sen lagar efter? Skamt a sido; det karga landskapet tillater bara potatisodling har, ovanfor denna hojd ingenting, och med tanke pa hur allting fraktas pa rygg eller djur mil efter mil ar det mer an forstaeligt att huvuingredienserna ar potatis, morotter, lok och kal, blandat med antingen potatis, ris eller pasta).

En kort promenade genom det fantastiska landskapet, som trots att ingenting blommade var trollskt i sin skonhet med sandiga stigar, mossbelupna stenar, lavabehangda trad, stenblock, uttorkade backar och tremetrshoga rhododenrontrad, tog oss till det lilla nunneklostret. Nastan lika gammalt som munkarnas kloster i Pangboche men sa mycket mer slitet utanpa, ruffigt och – ja, fasktiskt riktigt fattigt! Att vara munk ar fint, munkarna far pengar och har status. Nunna vill ingen bli, och de sma hus som de atta nunnorna bor i ar dragiga och skabbiga. Tre av dem ar riktigt gamla och en av dem har

inte lamnat sitt hus pa de senaste femtio aren! Hon tycker att hon mediterar batter sa. En annan av de aldre nunnorna lever i klostrets aldsta hus. Hur gammalt det var visste ingen, men se pa bilden – det saknar vissa moderniteter! Fem av nunnorna ar yngre och bor i hus som fatt plattak , sma skorstenar och solceller som varmer tvattvatnne at dem. Detta tack vare en duktig kvinna fran Namche Bazaar som tva ganger gatt upp pa Everest och for sponsorpengarna ordnat denna lilla lyx at nunnorna. Hon samlade in ytterligare en summa och tog sig upp pa Pumouri for tre ar sen men omkom tragiskt nog pa vagen ner. Inte nog  med att nunnorna blev utan sin bekyddare, den unga klattrerskan lamnade ocksa en dotter efter sig.
Det ar ingen underdrift att saga att livet i Khumburegionen ar hart. Man forsorjer sig som barare, yakforare eller driver lodge. Guidar vandrare, klattrare eller lagar mat at expeditioner. Pengarna man tjanar under nagra fa manader pa varen och hosten ska racka hela aret. Bor man hogre upp an Khunde och Khumjung flyttar man till Kathmandu over den iskalla vintern och overlever dar genom strojobb i hard konkurrens med andra.. Husen man bor i har uppe ar dragiga och morka. Ved far man bara samla under tva tillfallen om aret. Under dessa femtondagarsperiod far varje hus skicka ut tva vedsamlare och det man lyckas skrapa i hop ar det som ska racka til varme och matlagning
hela aret. Bor man i en by med yakfarm ar det inga problem, da samlar man och torkar yakbajset och elder med, men for de byar som saknar den lyxen galler det att samla ihop det bajs som de forbidragande yaktagen lamnar efter sig under expeditonsmanderna april, maj…

Nu ska Pemba och bloggforfattaren straxt lamna det lilla cybercafeet Rivendale dar texten skrivs och bilderna laddas ner, och bege oss upp till Tengboche (byn vi besokte pa vagen upp och dar omradets storsta kloster ligger, dar lama Ringpoche valsignar alla expeditioner). Att vi hamnade har att gora med Pembas dator som fortfarande inte funkar och att den han fick lana med sig av Mingmas son nu ar tillbakalamnad. Ska bli skont att rora pa sig igen, fingrarna stelnar av kylan i rummet har! Annu ingen mobiltackning, den som vantar samtal far vanta atminstonde ett dygn till.